Resultat

I mitt stilla sinne trodde jag nog inte att det skulle hända så mycket under de fem veckor jag var med i Boot Camp-gruppen. Varför? för att jag tränar allsidigt i vanliga fall och att träningsdosen skulle vara ungefär densamma som innan. Ack vad man kan bedra sig…

Här kommer resultatet:

Mätningar

Cm: totalt 14 centimeter mindre på några olika mätpunkter på kroppen

Vikt: 2,4 kilo minus på vågen

BMI: 1 andel lägre

Kroppsfett: 1,6 % mindre än vid första mätningen

Muskelmassa: 1,1 % mer än vid första mätningen

Visceralt fett: samma som innan…hälsosam nivå av fett runt mina inre organ.

Alltså: BMI, visceralt fett och kroppsfett ligger inom ramarna ”normalt och hälsosamt” och muskelmassan på nivå ”högt”

I kväll under den sista träningen tillsammans gjorde vi åter igen fystest som vi utförde vid första träning. Även där hade det skett förbättringar på samtliga övningar. För att bara ta ett exempel, orkade jag stå i den så kallade ”jägarvilan” (som att sitta på en stol, fast utan stol och utan stöd) i 1,47 minuter vid första tillfället, och idag gav jag, med skakande ben, upp kampen vid 4 minuter… det är ju faktiskt viss skillnad kan jag tycka.

Det är klart att viss tjurighet och vilja att slå sina egena rekord (som vanligt) spelar in till viss del men kanske inte bara det…

Hur som helst… det har varit jätteroligt att få vara med i gruppen och det kändes tråkigt att inte fortsätta träffas, men man vet aldrig, det kanske dyker upp tillfällen

Min sammanfattning och analys av det hela är att det faktiskt går att få resultat på en så kort tid som 5 veckor, och att annan träning än den man normalt sett ägnar sig åt kanske ger positiv utveckling. En annan slutsats jag drar är att träningsformen Boot Camp, att vistas ute i naturen, tillsammans med likasinnade människor och att bara använda sin egen kropp som redskap är en fantastisk form för att förbättra sin fysiska hälsa. För att inte tala om den mentala häslan och välbefinnandet.

Mer Boot Camp åt folket!

Längtan

Tänk vad bra det är att man får längta till något ibland.

Just nu känns det som att det finns mycket att längta till. En rolig fest på lördag, att få njuta av försommaren, att vara ledig över helgen, semestern som kommer, alla stranddagar i sommar, nästa gång jag får simma, morgonträningen 06.00 i morgon. En så´n enkel sak som att det är fredag i morgon kan vara något att längta till.

Är det inte ganska vanligt att man längtar till ”fredagsmys”? Jag tror knappast att jag är ensam om att gilla den känslan. Fredagsmys kan ha olika innebörd för olika personer, men oftast är fredag en dag som människor pratar om på ett längtansfullt, varmt och skönt sätt.

Längtan är en skön känsla. Jag har försökt lokalisera var i kroppen den finns, men den är svår att sätta fingret på. Det är nog väldigt olika det med. Det kan vara en pirrande känsla i magen, en varm tanke i hjärnan eller så kanske det känns i hjärtat? Om man satte en färg på den, vilken färg skulle den vara då?

Längtan är bra att ha, det gör att vi tar oss fram lättare i livet. Tänk att aldrig längta till något. Det vore minst sagt tråkigt. Ibland låter det som vissa människor bara längtar efter stora saker eller händelser tex. ”jaha, nu är det slut på det roliga, nu är det ett helt år kvar till nästa semester”. Alla har ju ett eget val…

Man kan ha en längtan efter att nå sina mål, en person, en sak, en plats, en känsla, lördagsgodis, en händelse, en period i livet, semester, nytt jobb, en leksak, en kär vän, bättre hälsa. Vad som helst. Jag tror nog vi längtar efter saker oftare än vi är medvetna om själva.

Kan man säga att längtan är samma sak som att se fram emot något? Det tycker jag. Om vi blir mer medvetna om att vi ser fram emot saker oftare än vi gör så blir livet roligare. Jag tycker att alla borde ta fram minst en sak att längta till inför nästa dag när vi lägger oss på kvällen, för att somna med just den känslan och så klart även vakna med den.

118 100 har ju svar på allt när jag sökte på ”vad är längtan” fick jag detta svar :

Längtan är känslan av att vilja ha någon/något som för tillfället inte är tillgängligt.

Det kanske stämmer bra det, men något/någon behöver ju inte vara så långt borta. Ibland handlar det om minuter eller timmar och ibland om år. I vilket fall som helst tycker jag längtan är en bra känsla som vi borde använda oss av oftare. Tänka att ha saker att se fram emot och längta till varje dag…då blir det inte så långt till nästa semester!

Jag vet vad jag längtar till. Vad längtar du till?

Målmedvetenhet och fokus

Ibland blir jag beskylld för att vara målmedveten…Det tackar jag för och tar som en komplimang. Varför skulle jag inte vara medveten om mina mål??

Mål är viktiga att ha här i livet, annars skulle det inte bli lika roligt att leva. När jag tänker på ordet mål så kommer det genast upp massor av andra ord i min hjärna som skvallrar om vad det betyder för mig att ha ett eller flera mål. Roligt, spännande, utmanande, lärorikt, prövande, lockande, skrämmande, längtande, utvecklande, modigt, galet (ibland), underbart, häftigt, coolt, lustfyllt och kanske till och med lite busigt ibland.

Jag ser alltid till att ha minst ett, men gärna flera mål för framtiden. För närmaste framtiden, för nästa år, för när jag fyller 40, 50 och 60 osv…Utan mål blir min vardag lite tråkig och grå och så vill jag inte ha det! Att utmana mig själv med nya tokiga idéer är det roligaste som finns. Vissa perioder känns det bra att ha stor mål och andra perioder, då det kanske är mycket annat som händer, räcker det med mindre mål. Men mål måste det finnas. Vad ska jag annars sträva mot?

Det kan handla om mål som har med min fysiska hälsa att göra, min mentala hälsa, att utvecklas inom något område eller bara något som verkar lite extra spännande för tillfället.

I januari i år ställdes jag inför ett nytt mål som jag inte alls hade planerat eller valt själv. Det bara dök upp som en skänk från ovan Vår son ville börja med bågskytte och jag lovade vara med som moraliskt stöd under första träningen. Hur kan man låta en sån chans gå förbi? Så klart var det omöjligt för mig. Jag följde med på nästa träning och nästa och nästa. Full av entusiasm likt ett litet barn blev jag lika förtvivlad varje gång träningstiden var slut. Så är det fortfarande 5 månader senare.

Jag har definitivt hittat ett nytt intresse och ett nytt mål. Att bli bra på att skjuta pilbåge. Det som tilltalar mig med att stå där timme efter timme och sikta på en gul prick 18 meter bort är målmedvetenhet och fokus. Det är enormt skönt att vara där, i nuet och inte göra något annat, inte tänka på något annat och inte koncentrera mig på något annat än på pilen och var jag vill att den ska hamna. Att sikta in mig på något jag vill känns bra i kroppen. Ännu bättre känns det när det blir som jag vill. Jag är dessutom helt säker på att den fokus jag plockar fram under de timmar jag skjuter, smittar av sig på andra tillfällen i livet då jag behöver just fokus.

Det blir inte alltid som jag vill, men skam den som ger sig! Att lära sig nya saker och skaffa sig nya mål är otroligt utvecklande på alla sätt och vis. Det finns en annan vinst med vårt nya intresse också, vi vinner 4 timmar i veckan av ren kvalitetstid tillsammans, jag och sonen. Även om vi inte pratar hela tiden så finns vi i varandras närhet, utbyter blickar, gör tummen upp till varandra eller bara ler åt en bra pil. Vad kan vara bättre?

Mina mål förändras hela tiden och jag tror att det är det som är meningen. Man kan omvärdera målen, skaffa nya mål och sikta in sig på nya spännande måltavlor under resans gång. Det kanske är just det som leder till utveckling? Det kanske är just det som leder till framgång, lycka, harmoni och livskvalitet. Det kanske är det som gör att livet blir roligt. Det kanske är det som gör att vi vågar njuta lite extra!

Vad har du för mål för i morgon, nästa veckan, nästa år och för livet? Hur vill du att ditt liv ska se ut om 5 år? Sätt mål och jobba för dem!

Tack för målmedvetenhet och fokus, de egenskaperna trivs jag med och de tänker jag behålla livet ut!!

Egentid

Många av oss, speciellt under perioden då vi lever intensiva familjeliv och barnen fortfarande är små, prata om att vi vill ha ”egentid”.

Vad innebär då detta begrepp?

För mig är det tid som jag ger mig själv, för min egen skull och som får mig att må bra. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att jag är alldeles ensam för att uppleva egentid. Det kan vara tillsammans med en annan person som jag trivs i sällskap av eller med flera personer som jag trivs med och som gör mig glad.

Det kan handla om träning (så klart). En fantastisk tid som jag och min vän gav oss själva i fjol sommar var då vi tillbringare tre dygn på vackra Väddö. Där bestod tiden av en hel del träning, men även avkoppling, sol, lite bubbel och massor av skratt. Tycker man att det är roligt att hänga svettig i ett par tampar under ett träd så kan även det vara egentid….på köpet fick vi underbar temperatur, härliga vindar och brus ifrån havet

Morgonträning är en annan typisk egentid för mig. Jag kommer till jobbet 06.00, strosar runt och öppnar stället, dricker en kopp kaffe i tystnad och sen får jag TRÄNA. De timmarna är det inget annan än jag som bestämmer över och det är en skön känsla. Det är inte heller tid som jag upplever att jag stjäl från något annat. Hemma hos oss är vi duktiga på att ge varandra egentid och det tror jag är en viktig faktor för att få saker och ting att fungera och kännas bra.

Nu vet jag att det finns många som kanske är ensamstående eller lever tillsammans med någon som inte är hemma så ofta eller kanske inte får egentid av någon annan anledning. Då kan det så klart vara svårare…men egentid behöver ju inte vara långa stunder. Det behöver inte vara en vecka i Portugal, en helg med en god vän eller ens några timmar till träning. Det kan lika gärna vara en timme när barnen har somnat, en skön lunchpromenad på jobbet eller att kliva upp tidigare på morgonen och läsa tidningen i fred med en stor kopp kaffe.

Jag tror inte det finns någon färdig definition av begreppet, men om jag skulle tillverka en själv skulle den låta så här

En tid av välbehag, återhämtning och ro då kropp och knopp mår bra och får det de behöver och vill ha för stunden.

Är det egoistiskt att ha egentid? det tycker jag absolut inte…och är det så, är jag nog en egoist många gånger per vecka. För mig är det viktigt och det tror jag inte att jag är ensam om. Jag tror att det är som det är med så många andra saker här i livet…

För att det verkligen ska bli av tycker jag att man kan boka in det i kalendern, precis som vi gör med tid som vi ger andra eller annat.

Här kommer några tips på vad egentid skulle kunna innebära:

träning! (morgon, lunch eller kväll)
träff med en god vän
frisörbesök (njut av att bli ompysslad)
bio
läsa en bra tidning/bok i tystnad
ta ledigt från jobbet en 1/2 dag och gör något lustfyllt för din egen skull
åk iväg med din partner eller en vän en helg
ta en extra sväng i bilen på vägen hem och lyssna på bästa musiken
lås in dig på toaletten i 5 minuter (där får man göra vad man vill)
sitt ner och andas djupt en stund
massage
ta en kvällspromenad och fundera över livet

oj oj oj, jag skulle kunna fortsätta listan hur långt som helst. Det viktigaste är nog att vara medveten om att vi gör det för vår egen skull. Då blir det liksom ännu mer egentid på något vis, än om vi bara råkar göra dessa saker utan den tanken.

En sista sak…när du väl gör det, NJUT av det!

Flyter vidare…

Idag hade jag min 10:e och sista lektion för att lära mig crawla. Det har varit en intressant resa där jag lärt mig en hel del om simning, vatten och mig själv. Först och främst vill jag ropa ett stort TACK till min tålmodiga och duktiga instruktör som fått vara med om Katarinas goda humör och vissa dagar hennes mindre goda humör

Ibland har jag lite svårt för att acceptera att jag inte är expert på saker och ting genast. Att jag faktiskt som alla andra behöver träna på det jag vill bli bra på. Att jag inte (alltid) är Superwoman som klarar allt på första försöket och hela tiden…

Så även i bassängen… vissa gånger har jag haft en bra flyt, andra gånger har ingenting fungerat. Det har ibland varit som om jag stått stilla i vattnet, kanske till och med förflyttat mig bakåt. Jag vet…om nu min instruktör läser detta skulle hon säga att så är det inte alls, och det är det inte men känslan har varit så´n vissa dagar.

Jag har i alla fall fått med mig massor av bra teknikövningar, många bra instruktioner och en hel del kunskap om detta simsätt och det tackar jag för. Det var ju det jag ville!

Nu är det upp till mig att träna på egen hand och att hitta tiden till att göra det. Minst en gång i veckan är min ambition.

Förra veckan när det var dags för vår lektion hade de stängt innebadet och det var alltså dags för mig att börja simma ute i den långa 50 meterbassängen. Men vilken kick! Jag blev helt kär i bassängen, i känslan att få simma utomhus och i att det var strålande sol ute just den dagen. Det gav mig absolut mersmak. Att jag inte längre kunde simma en hel längd utan att få syreskuld i hela kroppen var inte så roligt, men mitt intellekt talade som tur var om för mig att det berodde på att bassängen var dubbelt så lång som den var innan.

Idag när det spöregnade, vattnet inte var lika varmt och det var 7 grader ute var känslan inte riktigt lika skön, men fortfarande känner jag stor kärlek till just den här bassängen ;) Det hände i alla fall något idag som jag blev riktigt nöjd över…plötsligt fick jag till det med andningen och upptäckte att jag dels kunde simma en hel 50-meters längd utan att tappa andan, plus att jag faktiskt inte var lika andfådd med mjölksyra upp till öronen längre.

Yihoooo!! äntligen något som släppte!!

Nu är det bara att träna och förhoppningsvis släpper fler saker allt eftersom jag ger det tid OCH tålamod. Jag har under den här tiden inte bara fått träna på att simma utan även på att handskas med den otåliga känslan av att inte kunna allt genast. Det har varit nyttigt för mig

Tack för en toppeninstruktör, för alla kunskaper, för allt tränande och för den här dagen med mycket flyt. Jag hoppas på massor av mer flyt inom en snar framtid. Snart kommer jag att fullkomligen glida fram! Jag tror att jag redan nu bestämmer att det blir så, för det man tänker…just det…det får man Jag är helt övertygad om att mina vänner bävern och han på min vänstra axel kommer att medverka många gånger även i vattnet och inte bara på land.

Djävul, bäver eller mittemellan?

Så var årets första lopp avklarat. Halvmarathon 21 km runt vackra Alnö.

Jag hade redan innan bestämt mig för att det skulle bli en bra dag och ett bra lopp och det blev det. Spellistan i telefonen var noga sorterad och fylld med musik som skulle förstärka känslan av att ”mysa mig igenom” loppet. Jag vet…för många låter det konstigt att man kan tycka det är mysigt att springa drygt 2 mil, men jag tycker nog det, med rätt inställning, attityd och känsla i kroppen. Jag kan inte hjälpa det…

Det jag däremot inte hade bestämt vara att det skulle regna på mig hela första milen, men eftersom jag inte kunde göra något åt det så var det ingen idé att lägga någon större värdering eller känsla i det. Bara notera och springa vidare

I vimlet av alla startsugna löpare stötte jag på min vän Jenny som höll mig sällskap genom nästan hela loppet. Tack för sällskapet Jenny, du är grym! Det gör vi om någon gång

Det finns ett fenomen som ofta dyker upp i mig under lopp och träningspass. Innan passet/loppet har jag en tanke som säger att jag ska ta det lugnt och inte bli påverkad av atmosfären, dvs. ryckas med för mycket i tempot och trötta ut mig i förväg. Inte heller titta för mycket på pulsklockan (min trogne följeslagare) och jaga tid. Det går bra en stund…ibland ganska länge…sen händer det något. Plötsligt växer två horn ut ur min panna och lille kompisen jag har på min vänstra axel viskar hest i mitt öra ”tänk om du skulle ta och öka farten, då kanske du blir lite snabbare än du var förra gången” och så är det igång…När väl den första viskningen har kommit så är det helt omöjligt att stoppa. Detta dyker oftast upp när jag känner mig som tröttast. Det verkar ju inte riktigt klokt men så är det.

Ibland blir jag bra trött på mig själv som håller på så där, men samtidigt är det dessa gånger som får mig att utvecklas lite extra. Som får mig att känna mig lite extra nöjd efteråt. Som låter mig veta att jag kan få det jag vill ha.

Så klart inträffade fenomenet även igår. När jag efter 18 km kände att både vader och ljumskar bråkade med mig i den sista långa uppförsbacken kom så klart kompisen på vänster sida, lutade sig fram och viskade ”nu har du tagit det ganska lugnt hela vägen, tänk om du skulle kunna se till att få en bättre tid än i fjol trots att du slet och gnagde på som en bäver då” (om nu bävrar sliter…de gör de nog).

Så klart tackade jag inte nej till den utmaningen! De sista 3 kilometrarna gjorde lite ont, men det var det värt när jag kom i mål och såg att sluttiden var 1 minut mindre än i fjol.

Dagens slutsats: Ibland bestämmer vi saker och sen ändrar vi oss. Vi omvärderar saker och ting och fattar nya beslut. En känsla omvandlas till en annan känsla. En ny tanke dyker upp och ger oss en spark i rumpan. Så måste det ju få vara. Är det inte det som kallas flexibilitet. Utan flexibilitet skulle jag inte få som jag vill. Utan hornen i min panna skulle jag inte heller få som jag vill. Jag gillar att få som jag vill, då trivs jag

Frågan är då: ska man använda sig av den lille djävulen på axeln eller ska man gnaga på likt en beslutsam bäver? Det kanske är bäst att man håller sig väl med båda…

Så…jag tror jag behåller både kompisen på vänster sida, flexibiliteten, bävern och mina två horn. Med de hornen kan man komma långt!