En tuff tid väntar

34, 32, 32, 28.
Det är poängantalet som lag 13 (dvs det som krävts för att undvika nedflyttning och kval) i Allsvenskan skrapat ihop sedan ligan blev 16 lag 2008. Går man ett steg längre och väljer att titta på poängantalet som lag 14 (de som tvingats till kval) fått ihop och lägger på en poäng (vilket skulle vara det som teoretiskt hade räckt för att bli tretondeplacerad och hamnat på säker mark) så hade det räckt att få ihop 29, 30, 30 och 25 poäng de fyra senaste åren.

I dag, med elva omgångar kvar, ligger Giffarna på en betryggande tiondeplats med 24 inspelade poäng. So far so good.

Jag tror heller inte att det ska bli någon större fara, jag kan inte se att det kommer att bli ända in i kaklet på Tommy Söderberg-vis. Jag tror på en lugn och behaglig höst.
Men det är samtidigt en lite förskönande bild som den allsvenska tabellen ger sken av just nu per den 27 augusti, så här just innan bortamatchen mot Malmö. Det är ju som bekant ett tufft schema som väntar nu för GIF Sundsvall: Malmö, IFK Göteborg, Helsingborg och Elfsborg. Tre av dem på bortaplan dessutom. Fyra torskar och det ser inte lika kul ut längre. Det realistiska Jag säger också att de här fyra matcherna inte kommer att ge så många poäng. Säg en eller två pinnar och jag tror att det är ganska nära sanningen. Jag tror som sagt ändå inte att det ska bli någon större fara i det långa loppet, de sju-åtta poängen som återstår att ta kommer att tas, men tabellen är förskönande just nu ur GIF-synpunkt. Det är viktigt att komma ihåg.

•••

Jag måste få gnälla på det här med spelschemat igen. Nu är vi återigen i ett sånt där horribelt upplagt schema ur fotbollsintressesynpunkt. Den senaste hemmamatchen var den 11 augusti, nästa är den 2 september mot Göteborg och därnäst kommer Gefle den 26 september och AIK den 30:e. Det är så långt mellan matcherna att man hinner glömma bort att det spelas allsvensk fotboll i stan och när det väl blir matchdags igen, ja då kommer de med bara några dagars mellanrum.

Helt värdelöst.

•••

Det har väl inte så mycket med fotboll att göra, ingenting alls för att vara riktigt tydlig. Men ändå, den går inte att gå förbi; den här grejen med Eric Przepiorka som helt sonika sänkte sin egen tränare för att "inte fått tillräckligt med istid i powerplay. Nu uppges han vara på väg till Asplöven. Laget som efter att ha fått en friplåt till Hockeyallsvenskan nu uppenbarligen tar allt som blir över på marknaden. Ett så bra lag som möjligt till vilket pris som helst tycks vara mottot man jobbar efter där uppe. Den här säsongen kommer att sluta i en katastrof för Haparandaklubben och jag gissar att Norrbottenstidningarna inte direkt kommer att behöva slita ihjäl sig för att hitta nyhetstoff under säsongen.

Danskjävlar

Semestern är slut och den grå vardagen är tillbaka. Jag gillar att vara ledig, det ska jag inte sticka under stol med, men det finns en tjusning med de grå vardagarna också. Jag gillar helt enkelt lunken, när det liksom rullar på.

Och nu är vi där igen, i lunken. Ledigheten och semestern är ett avslutat kapitel och det är dags att ta tag i saker igen. Det jag främst tar med mig från sommarens semester, som gick till Legoland, är danskarnas val av hastighetsinformationssystem. Med en färsk fortkörningsbot hemifrån (min första sedan jag tog körkort 1991 faktiskt, det får man ändå vara nöjd med) ville jag ju gärna inte ha en till. När vi rullade av färjan i Frederikshavn var jag därför mycket noga med att hålla mig till hastigheten. Jag rattade ut på motorvägen men blev ganska snart lite fundersam då jag inte såg några hastighetsskyltar. "Jaja, jag har väl missat den men det kommer väl någon ny om en stund", tänkte jag och körde vidare. i mil efter mil. Utan en endaste skylt. Jag fattade ingenting och sa åt frugan att googla på telefonen efter danska hastigheter och efter en stunds meckande hade hon hittat något om att danskarna inte informerar om kommande hastigheter.

I stället har man ett system där man i efterhand informerar om vilken hastighet som inte gäller längre. Det enda jag känner är att dreglandes likt Ernst-Hugo väsa ur mig "danskjävlar".

Kapa Öresundsbron på mitten tack!

•••

Nåväl, som tur är finns det inga danskar i Giffarna i alla fall. Även om jag inte vet vad de har för skyltsystem på Island, det kanske är lika lustigt där. Tills vidare väljer jag hur som helst att vara lyckligt ovetande gällande detta och i stället bara knata vidare i livet. Som handlar om Malmö borta härnäst för Giffarna, det kommer några tuffa matcher på rad nu och Malmö borta måste ju kategoriseras som en sådan. Magkänslan är att det är en match som är lite för svår. I dagsläget lutar det åt en tydlig 0-2-förlust. Även om Giffarna har presterat mot Malmö förr, även på bortaplan. Exempelvis när man spelade 2-2 den 28 juli 2003. En match där Fredrik Sundfors svrade för en svettig matchavgörande räddning mot slutet. Jag minns den matchen väldigt tydligt eftersom jag då stod med en nyfödd son i famnen och såg på Sportnytt. Grabben var ungefär en timme gammal då men han såg ingenting av sammandraget den gången tyvärr.

Nya Gamla blir Gamla Nya eller tvärtom

Så rök alltså Christian Brink också, trots allt. Jag skriver "trots allt" eftersom han ju faktiskt spelat de senaste matcherna. Men det räcker inte och han väljer att gå vidare och det får man väl förstå. Det är klart att det är en förlust, men då tänker jag mest på bredden. Någon jätteförlust rent spelmässigt tycker jag inte att det är. Problemet däremot kan uppstå när någon blir avstängd/skadad etcetera. Annars duger det ju fullgott med Lundström-Ålander-Danielsson-Jonson.

Annars är det ju en kul tid som väntar nu, det flyger och far spelare både till höger och vänster. Även om det i GIF:s fall bara handlat om vänster hittills (jag väljer att benämna vänster som ut och således blir höger in, oklart varför jag valde just så men nu gjorde jag det i vart fall). Det bör ju rimligen bli lite höger (in alltså enligt nyss genomgångna benämningar) nu framgent. Jag hoppas, hoppas, hoppas att en striker av rang kommer in.

I övrigt tänker jag inte orda mer just nu, semestern står för dörren, som man säger och ligger tre raska steg bort. Till helgen är jag i Göteborg och då passar jag på att se *trumvirvel* Gais-Åtvidaberg. Jag ser fram emot att besöka Gamla Ullevi som numer egentligen är Nya Gamla Ullevi men som ändå fick fortsätta vara Gamla Ullevi trots att den nu är nyare än Nya Ullevi. Men i och för sig skulle ju om Gamla Ullevi ska heta Nya Gamla Ullevi så måste ju Nya Ullevi helt plötsligt börja heta Gamla Nya Ullevi trots att ingen förändring gjorts där. Om man ska tillämpa samma metodik även där alltså, och det bör man i så fall. Det vore kanske orättvist jämtemot Nya Ullevi att behöva lägga till prefixet *Gamla* utan att något har förändrats för dem. Å andra sidan så är den ju per definition mer Gamla Ullevi nu än Gamla Ullevi är, även om den fortfarande är betydligt större. Men det är ju en ovidkommande parameter i sammanhanget. En äldre arena blir ju inte mer ny bara för att den är större. Mest logiskt vore därför, egentligen om rätt ska vara rätt, att Gamla och Nya Ullevi helt enkelt bytte namn med varandra. Fram till att Nya Ullevi totalrenoveras och kan byta tillbaka igen. Men det skulle i och för sig kunna bli förvirrande för folk när de ska börja relatera till arenorna. "Vi ses vid Gamla Ullevi, alltså nuvarande Gamla Ullevi, den som tidigare var Nya Ullevi, inte vid gamla Gamla Ullevi som nu är Nya Ullevi". Det skulle ju inte gå. Folk skulle gå fel hela tiden.

Vi hörs! Följ mig gärna på Twitter, där finns jag hela tiden och jag har i regel allt som oftast superviktiga saker att berätta. kennethfahlberg heter jag. Trevlig sommar!

Myrestam blir Myre Stam

Det är så han nu får heta, i Norge. Det är så hans nya klubb Haugesund väljer att presentera honom som på sin sajt: Myre Stam.

Till att börja med så är det ju synd att David Myrestam (som vi skriver i Sverige) nu har gjort sin sista match i GIF-tröjan. Jag får liksom inga bra vibbar när det kommer till Giffarna och det här med att sälja vänsterbackar under pågående säsong. Vi minns ju hur det gick sist.
Näväl, nu är det som det är och GIF Sundsvall får fortsättningsvis klara sig utan Myrestam. Sen att man dessutom kommer att få väldigt lite ersättning för honom stör mig ännu mer. Myretsam kom till GIF Sundsvall som en talangfull men, ack så viktigt, ofärdig fotbollsspelare. Det är i Sundsvall han har utvecklats till en färdig spelare och för det får GIF: ingenting, i det närmaste.

Det är liksom en affärsidé som inte håller i längden och som känns svintrist. Betydligt mer trist än att han lämnar.

För jag tror ändå inte att det här tappet ska kunna jämföras med Lex-Lustig, det här laget är totalt sett alldeles för stabilt för det. Det såg vi inte minst igår, det var förvisso ingen speciellt rolig match att se på. Jag har sett väldigt många betydligt roligare matcher i mina dar, men det är ändå så gediget på något sätt. Marcus Danielsson är som en klocka, pålitligheten själv. Aldrig skadad, aldrig avstängd, aldrig några överilade beslut. Han må fortfarande kännas lite som en halvdoldis, utan flashiga underarmstatueringar och spektakulära mål. Men han gör sitt jobb, varje dag och nu för tiden jobbar han även som målskytt.

Jag blev glad åt att det var just Marcus Danielsson som nickade in kvitteringsbollen, jag unnar honom detta. En kvittering som för övrigt inte ett dugg kändes oväntad. Det är liksom det jag menar med att jag inte tror att Myrestamtappet ska rendera i samma katastrof som när Lustig försvann. Det här laget känns alldeles för bra och så var känslan även igår, trots att Kalmar tog ledningen så kändes det ändå inte som någon omöjlighet att GIF skulle jobba in en kvittering.

Det känns så stabilt. Förutom längst fram då. Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen lobbat för att det är Johan Eklund som måste spelas in och det vidhåller jag fortfarande. Men det är ju något som grundar sig på de alternativ som finns och så länge Helg (som Åkeby faktsikt sa att han i första hand värvade som en forward) håller till på mitten så måste Johan Eklund vara förstavalet, även om inte heller han direkt rosat marknaden. Det händer för lite och det saknas tyngd och kraft men i jämförelse med Pa Dibba är det ingen tvekan.

Jag har sett det i ett flertal matcher nu och stundalts, ganska ofta faktiskt, deltar Dibba inte längre i spelet över huvud taget. Trots att han springer i ytor och försöker göra sig spelbar (ibland lyckas han faktiskt också) så får han aldrig bollen. Medspelarna väljer alltid andra vägar, vad nu det beror på. Finns känslan där att det är som att spela bollen direkt till motståndarna? Litar inte lagkamraterna på honom? Jag säger inte att det är så, jag skriver bara vad jag ser. Och jag ser en spelare som inte deltar.

Jag utgår från att man nu i första hand väljer att värva en anfallare när fönstret öppnar, för att få ytterligare spets framåt. En bra spets framåt och jag undrar var det här laget kan ta vägen? Då är det definitivt ett lag för övre halvan.

•••

Vi fick för övrigt in en bild på en dubbelregnbåge till tidningen idag. Hur glad fotografen var över att få se en dubbelregnbåge framgick dock inte. Kanske blev hon lika glad som den här mannen:

En rolig filur

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/article15158763.ab

Sånt här blir jag så trött när jag läser. Den här Nils Wiberg, "Det är klart att vi vill ha avkastning på våra pengar". Han är alltså rejält besviken över resultatet från IFK Göteborgs sida, det lag som hans företag valt att kliva in som huvudsponsor till. Nils Wiberg tillhör den här kategorin av människor vars primära mål är att tjäna pengar, men det ska vara andra som ska göra det åt honom.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/ifkgoteborg/article15162229.ab

Här väljer samme Wiberg att rasa över att talangen Tobias Sana ska lämna IFK Göteborg för att "få sina jävla miljoner", som han uttrycker det. I Nils Wibergs sätt att tänka är det viktiga alltså att han tjänar pengar men ingen annan ska göra det. I hans värld är IFK Göteborg, med sin historik och tradition, bara ett verktyg i hans strävan att tjäna pengar. Att gå in som huvudsponsor, märk väl, just Huvudsponsor, handlar om mer än en investering. Det handlar om ett åtagande. Det handlar om att stå upp för någonting.
"Jag är med och betalar för laget och sedan sticker han bara på grund av att en jävla agent ska lura iväg honom. Sedan ska agenten håva in pengarna på ett skatteparadis. Det är det här jag är så jävla arg över, säger han."

Det är väl knappast Nils Wibergs pengar som gjort Tobias Sana till den spelare han är. Det är Sana själv som gjort jobbet.

Allsvenskan är vad den är - och det ska vi vara glada för

http://www.dn.se/debatt/elitlagen-maste-fa-mer-for-att-kunna-konkurrera

Ett intressant debattinlägg. Jag vet vad jag tycker i frågan även om jag måste säga att det finns ämnen jag är betydligt säkrare i vad jag tycker. Man ska ju ha klart för sig att inlägget är skrivet av vd:n för AIK och att han därmed, såklart, har som jobb att försöka påverka i den riktning som gynnar AIK. Det är ju också rimligt att de som drar in mest pengar till ligan, som exempelvis AIK gör, får ta del av en större kaka än de andra.

Edselius menar att så borde vara fallet, att de klubbar som skapar ett stort intresse och omsätter mer pengar, också borde få ta del av en större del av den nu gemensamma kakan där, som han säger, "småklubbarna kan få 30–50 procent av sin budget ”gratis” genom omfördelningspolitiken. Han finner detta vara orättvist och jag kan som sagt för all del hålla med honom - sett ur hans synvinkel. Samtidigt kan man ju fundera vad Allsvenskan vore utan dessa "småklubbar". Utan dem skulle ju AIK inte kunna finnas överhuvudtaget eftersom de då inte har några att tävla mot. Som sagt, en lurig debatt.

Vidare lyfter han fram det som ett problem och ett bevis på orättvisorna i det faktum att Allsvenskan de senaste tolv åren haft åtta olika SM-vinnare. Här håller jag inte med. Edselius tycker att det är ett problem eftersom han vill kunna se svenska lag (läs:AIK) satsa mot Europa. Som exempel på fördelningspolitikens följder lyfter han fram att Allsvenskan är rankad 24 bland ligor i Europa medan Sverige som landslag är rankad tia. Tar man bort fördelningspolitiken och låter klubbarna få ta del av de centrala sponsrings- och tv-pengarna proportionerligt finns det alltså klättringsmån för de omsättningstunga lagen i Sverige - och Allsvenskan skulle då stiga i ranking. Samtidigt skulle dessa klubbar, som AIK, kunna sikta mot Europa och då framförallt Champions League, där Sverige inte varit representerat sedan Helsingborg 2000.

Det är förvisso sant, Allsvenskan som liga skulle med all sannolikhet klättra. Kanske skulle dom ta sig förbi ligor som den cypriotiska och slovakiska. Kanske skulle den göra en monsterklättring från 24:e plats ända upp till ... 19:e? 17:e?, ja kanske rentav 15:e?

Wow!

Är detta värt priset? Grejen med Allsvenskan, och att den ändå håller ett så pass grundmurat intresse, är ju att den är så pass oviss. Utan ovissheten skulle intresset sjunka, på alla andra håll utom just hos det fåtal som satsar mot Europa. Totalen skulle ändå bli minus. Och allt detta för att Sverige skulle få med ett lag i Champions Leagues första gruppspel vart tredje år, typ. Mer skulle det inte bli, i bästa fall. Sverige är ändå ett litet land, med nio miljoner invånare. En allsvensk klubb i Sverige skulle inte kunna ta sig långt i Europa om den så fick ta del av hela den centrala kakan själv på grund av sin demografiska tillhörighet. Sverige är för litet helt enkelt, det är fakta. "Småklubbarna" som AIK i en sådan framtid skulle möta i Allsvenskan skulle ju fortfarande vara samma småklubbar, bara det att de förhållandevis skulle vara ännu sämre än i dag. Klubbar som dessa tilltänkta toppeuropeiska spelare i AIK då alltså skulle möta dag ut och dag in. Nej, dessa spelare skulle ändå inte välja Allsvenskan.

Edselius kallar Allsvenskan för ett tombolahjul just på grund av sin ovisshet, jag kallar den för en intressant serie av samma anledning. Allsvenskan som den är i dag är inte värd att offra för den lilla eventuella höjning det kan skapa för ett, kanske två lag.