Skamkänslor och jävlaranamma

Hej, jag heter Anna och jag är sockerberoende / sockermissbrukare

Jag var nyfiken på vad skamkänslor står för och hur de uppkommer. Jag har känt en massa skam de senaste månaderna eftersom jag inte klarat att hålla mig till min LCHF-kost.

Så här står det i Wikipedia.

”Skamkänsla är en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har gjort, eller vad man har sagt. Skamkänslor beror på självkritik och ångest inför omgivningens åsikter, samt på social kompetens. Skuldkänslor har istället sin grund i att svika sitt eget samvete och är en fråga om moral.

Störningar i överjagsutvecklingen leder till en störd förmåga att känna eller hantera skamkänslor. Personer med histrionisk personlighetsstörning får inte skamkänslor för ett uppförande som andra uppfattar som stötande, medan människor med fobisk personlighetsstörning kan ha skamkänslor utan att det finns någon reell orsak. För att skamingivande situationer ska uppkomma krävs att personen antingen har dålig självkontroll, saknar kapacitet att leva upp till idealjaget, eller är omedveten om sitt idealjag och handlar oreflekterat. Människor som upprepade gånger utsätter sig för situationer som leder till skamkänslor och samtidigt idkar självkritik, har ett självdestruktivt och straffsökande beteende, eftersom skamkänslor sänker självkänslan.”

Den här våren/sommaren har det varit jobbigt att hantera kosten och att klara av att stå emot sötsuget. Jag har ideligen ”fuskat” och det har gjort att jag känt skam hela tiden. Jag tänker ofta ”Jag som kan det här, vet varför och hur jag ska göra för att må bra, jag borde klara det här galant” När man läser hur skamkänslor uppstår, blir det klart för mig att jag är rädd för att alla ska tycka att jag misslyckas. Ibland när jag handlat godis, annat sött eller kolhydrater har jag varit rädd att nån ska se mig på affären. Sen jag började skriva den här bloggen kan jag tänka ”tänk om någon ser mig nu”. Om någon skulle se mig handla godis nånstans, döm mig inte det gör jag så bra själv.

Jag har inte klarat av att skriva här eftersom jag bara haft misslyckanden att skriva om. När jag känner skam är det svårare att hålla emot för ”jag är ändå så dålig så jag kan lika gärna käka godsaker” Jag väljer att stanna hemma för att folk inte ska se att jag kommit av mig, att de inte ska se att jag gått upp i vikt igen. Att jag blivit tjock. Det blir en ond cirkel där jag äter mer och mer godis och kolhydrater.

I sommar har det inte varit så varmt och man har inte behövt så mycket sommarkläder, men om lite mer än två veckor åker jag utomlands och då behöver jag dem. Nu kommer jag inte i nästan några kläder eller rättare sagt jag tycker inte att de sitter snyggt på mig. Något måste göras!

I helgen beslutade jag mig för att ”Jag kan! Jag vill! Jag klarar det! Lite jävlaranamma alltså. Jag bara måste för jag kan inte köpa nya kläder. Jag har ju berättat om förra julen när jag inte kunde stänga jackan och höll på att frysa ihjäl när jag var ute för att köpa julklappar. Det var en puff i rätt riktning där jag hamnat så lågt det bara går och var tvingad att göra nåt. Nu är det ett liknande scenario förutom att jag inte sjunkit så lågt som då, det har inte varit jättestora godispåsar, jag har klarat mig med mindre och jag har inte molat i mig varje dag.

Nu återstår att se om jag fixar det den här gången men hittills har det gått bra. Jag tar en dag i taget och varje dag är en seger, en seger mot beroendet och skamkänslan. Jag kunde då och jag kan igen. Eller vad tror ni?

Anna i ett kallt och blåsigt Skönsberg