Kulturen gör oss smartare

Cornelis Vreesvijk använde ofta begreppet medborgare i sina berättelser och sånger om människan och den krångliga jordevandringen. Med emfas och sin säregna tonation befäste han något i oss, en medvetenhet om vår samhörighet och ändå respekt för vår olikhet. Det var aldrig manierat eller kokett, det var tungt, verkligt och viktigt … begreppet medborgare.

Ett begrepp som inte får förväxlas med ordet och förhållandet att vara kund. Du är kund bara just i transaktionen med andra. Transaktionerna kan anta olika former, men vi är fortfarande medborgare. När vi inte utför dessa transaktioner kan vi dock betraktas som potentiella kunder, men dock fortfarande medborgare. Du är kund med vissa, men medborgare med alla. Du är kund ibland, men medborgare jämt.

Kundbegreppet ska i kopplingen till medborgarbegreppet förstås som en inlåning av just detta förhållande, transaktionen. I den situationen har politik och förvaltning en del att lära av näringslivet. Hur man förhåller sig just i kundrelationen, att skapa ett förhållningssätt där tillmötesgåendet och serviceandan är utgångspunkter.

Om det tillämpas väl stärker detta förhållningssätt medborgarnas ställning och status i relation till kommun, landsting och stat.

Mot den bakgrunden framstår för mig den pågående debatten om kund eller medborgare som något löjeväckande.

Reinhold Hellgren
Ordförande i Kultur- och fritidsnämnden

Minns att jag pratade med en granne efter ett av alla dessa terrordåd i Irak. Vi var överens om att terrorn slår blint omkring sig. Han slutade med att det är skönt att bo i Sverige i alla fall där vi är säkra. Min omedelbara reaktion var att just detta vore egentligen det mest effektiva för terrorister, att trasa sönder tryggheten. Den skenbara. Han tittade på mig något oförstående och mötte med en skeptisk kommentar jag glömt.
Så kom den första attacken av en klant i Stockholm i vintras. Igår var det fullskaleattack i Norge.
Terrorn är vår tids kalla krig. Nu är vi inte säkra på om detta är en ensam galnings dåd. Men det vi kan konstatera är att världen krymper för var dag och inget går längre att blunda för. När vi alla vet är vi alla delaktiga indirekt och med detta följer de mänskliga reaktionerna med skräck, sorg och fördömanden. Även ett moraliskt ansvar att ta ställning och i bästa fall göra nåt konkret. Mot förtryck, orättvisor och terror.
Baksidan av saken är att terrorn får nya måltavlor ju fler länder som lägger sig i. Paradoxen är att vi får samtidigt modigare men räddare samhällen. Under det kalla kriget pratade vi om terrorbalansen, där järnridån definierade spelplanen. I dag finns inga definitioner, ingen spelplan, inga förutsägelser eller avtal som fångar in terrorn.
Terrorn är slumpens diktatur. Därför är den så skrämmande och effektiv.

Reinhold Hellgren
Ordförande i Kultur och fritidsnämnden i Sundsvall

Ja så sa hon, min mormor, Viktoria. Lakoniskt. ”Nu är det världens sista tider igen”. Visst hade hon rätt, ännu mer rätt i dag, och imorgon. Katastrofen i Japan, omvälvningen i Nordafrika och … ja vad ni vill, Nordkorea som håller sitt folk i träldom. Afghanistan där FN-förläggning attackerats. Varje gång en påminnelse om att så här är människan. Självmordsbombare slog till i Stockholm. Viktoria slipper veta. Den nya världen, som ändå är den gamla. Skillnaden är att i dag blir vi pumpade med information om allt detta genom ett otal kanaler. Informationströtthet. Katastroftrötthet. Frågan är om vi är mer chockade än Viktoria över sin tid. Tror inte det. Kanske lite större osäkerhet just för att världen har krympt på alla vis. Vi anpassar oss till hur det är, eftersom vi måste. Som då. Livet rullar på, tills något händer alltför nära. Alarm, debatt, åtgärder, konsolidering, lugn och slutligen glömska. Så funkar vi. Reinhold Hellgen Ordförande för Kultur- och fritidsnämnden i Sundsvall