Kenneth Fahlberg: Bra spelare, dålig kapten

Det var med stor förväntan jag åkte till Gärdehov i onsdags, större än på mycket länge. Det berodde inte bara på hemmalaget utan nästan lika mycket på bortalaget, detta Cirkus Redhawks som återigen åker land och rike runt och ger nya föreställningar. Återigen har turbulensen i föreningen nått maxnivå. Detta Malmö som av någon anledning alltid lyckas misslyckas med det de håller på med. Det var alltså intressant på många sätt, även om det som den nyligt sparkade tränaren Leif Strömberg ofta kände sig tvingad att säga i pressade lägen: ”att det inte är plånböcker som spelar där ute”, så går det inte att blunda för det faktum att det förutom en match i omgång 31 av Hockeyallsvenskan också var en match mellan rika och fattiga.
Sett till förutsättningar ska det ju egentligen inte ens kunna bli match av det hela. Men Malmö Redhawks har som främsta signum att inte lyckas få ihop det trots att de hela tiden ges optimala förutsättningar.
Speciellt tittade jag under hela matchen på Allsvenskans mest omtalade spelare, Sveriges bäst betalde hockeyspelare, Linus Klasen som ensamt tjänar långt mer än hela Sundsvall Hockeys trupp tillsammans. Kvalitetsmässigt råder det heller inget som helst tvivel om att det är en klasspelare, det är en spelare som hör hemma på en helt annan nivå och han svarade också följdriktigt för två riktiga klassmål i matchen.
Men det övriga.
Klasen gled ut redan inför lineupen med tröjan sådär käckt nerstoppad innanför byxorna baktill så att namnet inte syntes. Ungefär som att han inte ville skylta med sitt namn. ”Jag är Sveriges bäst betalde hockeyspelare och måste leverera därefter men vill inte skriva det på näsan inför folk”, typ. Tröjan blev också kvar där, instoppad, genom hela matchen. Inte en enda gång under matchens 65 minuter plus straffläggning syntes namnet Klasen och någonstans tycker jag det är symboliskt för hans uppträdande. Förutom sin höga lön har Klasen även ett C på bröstet och jag ifrågasätter inte lönen, däremot ifrågasätter jag C:et på bröstet. Vi har här ett gäng som återigen fått krisstämpel de luxe på sig och mer än något annat behöver en ledare som kan få laget att kämpa och slita för varandra. En härförare som med attityd och inställning kan få med sig de övriga för att visa kapacitet.
I stället har man en kapten som bara åker omkring och fyller år, för att låna Wikegårdska. Inte en gång under matchen såg jag Linus Klasen gå runt och peppa laget, inte en gång såg jag honom gå i bräschen genom att visa offervilja, inte en gång såg jag hans namn på tröjan. Han gjorde sina byten, tittade ner i isen, satt längst ut på kanten i båset och såg mest ut att bara vilja fira jul.
Det här är ett fenomen jag tycker mig se alldeles för ofta; att man per automatik även utser lagets bäste spelare till lagkapten. Zlatan Ibrahimovic i landslaget är väl det mest kända exemplet. Det finns inget likamedtecken mellan bra spelare och bra ledare.
Linus Klasen är en utomordentligt bra spelare men ingen bra ledare. Ett lag som Malmö Redhawks behöver lika mycket det sistnämnda.
Kanske till och med ännu mer än lika mycket.