Kenneth Fahlberg: En farlig väg att gå, Timrå

Att Stefan Lindqvist fick sparken som sportchef i Timrå IK har givetvis diskuterats flitigt. Jag tänker inte lägga mig i huruvida det var rätt eller fel, den frågan har redan stötts och blötts tillräckligt och att nå fram till ett slutgiltigt svar är omöjligt. Även om åtgärden verkar konstig. Som alltid vid sådana här drastiska åtgärder uppstår rykten, spekulationer och diskussioner kring vem som gjort vad och vem som inte gjort vad. Den fakta vi har att förhålla oss till är att Linkan rekommenderade styrelsen att sparka tränarna nu under novemberuppehållet men att styrelsen valde att sparka Linkan i stället.
Jag nöjer mig med att konstatera att det var det beslut som föreningens ledning tyckte var det bästa utifrån hur säsongen utvecklat sig. Rätt eller fel? Ja det får framtiden utvisa.
Det som däremot får mig att bli orolig och som jag har tydliga åsikter om är en annan uppgift som det ryktats om, men som ordföranden Christer Ericson kraftigt dementerar i vår intervju med honom i tidningen. Nämligen den att entledigandet av Stefan Lindqvist skulle vara ett krav från tunga sponsorer för att extra pengar till nyförvärv skulle skjutas till.
Det här är en uppgift som jag tycker blåst förbi förvånansvärt lättvindigt.
Christer Ericson säger klart och tydligt att något sådant tryck utifrån absolut inte har funnits och här kan vi bara hoppas att han också talar sanning. För är det inte så, ja då är Timrå IK inte bara illa ute tabellmässigt, då är man illa ute även som förening. Om man ens längre kan kalla sig förening i ordets bemärkelse. Att kunna köpa sig beslutsrätt i en förening bara för att man har en fet plånbok är i min bok inget annat än ren och skär maffiaverksamhet. Visst, Timrå är pressade och i akut behov av friska pengar men det får inte gå till på det sättet, det kommer obönhörligen att straffa sig i längden. En förening måste naturligtvis vara självständig och i all operativ verksamhet kunna fatta egna beslut. Stämmer dessa uppgifter har man i så fall sålt ut sin professionalitet för att i stället bli marionetter åt de med störst plånböcker.
En farlig väg att gå.
Och vad ska ske nästa gång? Har man gett lillfingret kommer man till slut att få ge hela handen, det brukar ofta bli så.
Och vad ger sponsorerna rätt att leka klubbledning? Var och när skaffade de sig i så fall kompetensen att avgöra vad som är bäst för elitishockeylaget Timrå IK? Det är till att sätta sig själv på höga hästar.
Jag hoppas som sagt, inte minst för Timrå IK:s egen skull, att detta inte är sant och att Christer Ericson talar sanning när han avfärdar saken, vilket vi måste utgå ifrån. I så fall kan vi också lägga hela den här spekulationen åt sidan och placera in den i den redan digra högen av rykten som vid närmare granskning visade sig vara osanna.