Kenneth Fahlberg: Vampola borde skämmas

Jag läser i historiesammanställningen kring basketens framväxt här i Sundsvall och fastnar direkt redan vid den första noteringen, den från 1927 när den första korgbollsmatchen spelades i Sundsvall. ”Svenska Lekförbundet anordnar den första korgbollsmatchen i Sundsvall, 30 november 1927, i Hedbergska skolans gymnastikhus. ABF:s Gymnastikklubb möter Idrottsmännens lag”. Det finns en äkthet i det där, smaka på orden. Det är fantastiska, genuina ord. En lite romantiserad rekorderlighet som får en att bli varm i sinnet.
Idrottsmännens lag är liksom inte klubben du är med i först och främst för att tjäna pengar.
Det är länge sedan nu, tiden med gymnastikhus och Svenska Lekförbundet och allt vad det hette. I dag läser vi om och förhåller oss till ord som artistkontrakt, Swedbank arenor och klausuler. Så måste det vara förstås när utvecklingen går framåt. Det är inte så att jag vill ha något Lekförbund igen, inte alls. Men någonstans på vägen har vissa värden också gått förlorade i den eviga jakten på miljonkontrakt, skrytsamma miljardbyggen och evenemangshajpar.

Att en spelare kysser klubbmärket ena dan och skriver på för en annan klubb nästa dag är sådant vi knappt höjer på ögonbrynen åt längre. Vi har lärt oss att förhålla oss till det, det är en del av showbizen. Petr Vampola värvades till Timrå som lagets stora stjärna, han hade bäst betalt och var den som skulle bära laget. Men när det började gå tungt, då drog han med svansen mellan benen. Var är ansvarstagandet i det fallet? När klubben är i skriande behov av insatser där alla gör sitt yttersta, täcker slagskott med ansiktet och vrider ur varenda svettdroppe ur kroppen – ja då pyser man.
”Vi får se hur det går. Det är en tuff situation för mig” sade Vampola själv innan han lämnade Timrå. Det är inget annat än en bedrövlig kommentar. ”För mig”? För Timrå då? Din arbetsgivare som fram till helt nyligen vräkt pengar över dig för att spela ishockey och som till råga på allt befinner sig i en kris som stundtals tycks sakna botten.

Visst, Timrå IK agerade självklart rätt i det enskilda fallet som lät honom gå. Det är ju inget annat än ren kapitalförstöring att tvinga den dyraste spelaren att vara kvar mot hans egen vilja. Det går naturligtvis inte. Men frågan förtjänar att lyftas i ett större perspektiv och jag hoppas att klubbarna tillsammans agerar mot sådant här. Man pratar ofta och gärna om vikten av karaktärer men när det väl bränner till då verkar sådant inte betyda särskilt mycket längre. Det finns tydligen alltid någon klubb som är villig att ta över de oansvariga, egoistiska spelarnas kontrakt. Nu var det schweiziska Genève-Servette som tog tjeckens kontrakt, nästa gång kanske det är Timrås tur att ta över ett annat problembarns kontrakt. Och indirekt sanktionerar klubbarna tillsammans ett system som inte gagnar någon.
•••
Nu kan det här bli riktigt bra ändå, trots allt. De frigjorda pengarna tillsammans med de nya resurserna har gjort att laget framförallt kunnat plocka in Fredrik ”Linkan” Bremberg och Pavel Brendl, vad det verkar. Vad den duon kan uträtta tillsammans ska bli riktigt intressant att se.
Men Vampola är den siste att hyllas om det lyckas.