Medgångspadarna sviker

Att publiken sviker Timrå IK är i sig ingen konstighet, marginalåskådaren är den enskilt största gruppen av åskådare men samtidigt också den mest flyktiga. Framgångsreceptet ligger därför helt enkelt i att lyckas locka denna mycket svårflirtade grupp. Men så är det ju det här lilla dilemmat med att marginalpubliken ofta har ett krav: sportslig framgång. Medgångaren vill vara med när det går bra. Men bara då.
För Timrå går det som bekant inte så bra – och då blir publiksiffrorna därefter.
Så långt inga konstigheter men allt är relativt och det jag reagerar på är storleken på publiktappet. Mot HV71 i lördags var den officiella publiksiffran 3 836 personer, men det är inklusive förköpta biljetter som årskort. De som fysiskt var på plats var avsevärt mindre till antalet. Vi pratar här om ett publikras ända ner i källaren.

Om det nu är någon tröst så behöver Timrå inte känna sig ensamma. Med de avslutande publikfesterna på Norrporten arena, med över 8 000 personer i den sista hemmamatchen mot Åtvidaberg, i färskt minne ska vi komma ihåg att så såg det inte ut hela säsongen. Jag lånar ett utdrag från min egen krönika i maj i fjol: ”Visst, det var tv-match och visst, det regnade småspik på tvären. Men för att hitta en lika usel publiksiffra som mot Brommapojkarna (1 876 personer) måste vi backa bandet ända tillbaka till 2006 och den tokiga David Wilson-tiden. Det krävs framgång nu, mer än på riktigt länge.”
Det är alltså från samma säsong.
Visst, framgång föder framgång och med framgång kommer publiken men jag undrar om publiksvängningarna inte är större här än i övriga landet. Vi kräver helt enkelt mer framgång innan vi masar oss ur sofforna för att delta här i Medelpad.
I Medgångspad.
•••
Experterna Leif Boork och Petter Rönnqvist ansåg efter matchen mot HV71 hemma att den nye Timråtränaren Ante Karlsson såg helt förintad ut och att han nog inte var redo för uppgiften. Jag tycker att de två experterna här är helt fel ute och jag undrar i stället om den här så kallade nödlösningen inte rentav för Timrå IK skulle vara den bästa lösningen. Den billigaste är det definitivt.
Med Boorksågningen i färskt minne tittade jag extra noga på intervjun med Ante efter segermatchen nere i Jönköping och jag måste säga att jag blev glad av vad jag såg. Jag såg en äkthet från en passionerad man som brann för sin förening. Ante Karlsson har ett bevisligt hockeykunnande, den enda skillnaden mot de namn som diskuteras är att han inte har den erfarenhet som anses vara avgörande.
Må så vara att han inte har det, än. Men i motsats till det har han något annat: ett oomtvistligt Timråhjärta. Ante Karlsson har tagit sig an den här uppgiften enbart för att han vill rädda Timrå IK. Och då är inte huvudanledningen till det att han vill snygga till sitt CV, utan just att han vill rädda föreningen.
Det är en jäkla skillnad.