I april 2009 valdes Tuulikki Koivunen Bylund till Härnösands stifts 25:e biskop.
Under november samma år lämnade hon Uppsala för Norrland. Sundsvalls Nyheter träffade henne i biskopsvillan för ett samtal om Härnösand, löpträning och tiden i ett av Köpenhamns fängelser.
När Tuulikki Koivunen Bylund i fjol, som första kvinna, valdes till biskop i Härnösands stift hade hon i närmare 40 års tid haft olika prästtjänster inom Svenska kyrkan, senast som domprost i Uppsala.
Hon växte upp i en okyrklig familj i finska Raumo som ligger i höjd med Söderhamn. Där fick hon upp ögonen för den kyrkliga verksamheten som tonåring, hennes första uppdrag inom kyrkan var att samla in kollekt i samband med gudstjänsterna. Just kyrkan och den kristna tron fick henne att känna trygghet i en annars jobbig tonårstid.
– Jag kunde känna mig lite olycklig och utanför som tonåring, precis som många andra. Men så fann jag religionen och gillade det kristna budskapet och att Jesus
accepterar alla, säger Tuulikki Koivunen Bylund.
Tvungen att flytta till Sverige
Sin utbildning fick hon i Åbo där hon tog en teologie magisterexamen. Men när hon skulle prästvigas 1971 tvingades hon emigrera till grannlandet i väst.
– Finska kyrkan tillät inte kvinnliga präster så jag fick flytta till Lund. Men jag har trivts bra i Sverige. Det är det bästa av de två länderna jag har bott i.
I Lund hade hon bland annat uppdrag som fängelsepräst för tungt kriminella finska fångar som satt på en anstalt i Köpenhamn.
– Jag blev kallad dit sedan en finsk fånge hade tagit sitt liv genom att skära sig med en kniv. Många av dem var väldigt ensamma och kunde bara finska. Vi hade enskilda samtal och de bjöds också in till gudstjänster.
Det blev regelbundna resor till andra sidan Öresund och hennes besök och gudstjänster blev ett uppskattat inslag bland de finska internerna. Alla fångar tog sig dit varenda gång. Alla utom en.
– En man missade en gudstjänst. När jag kom dit gången efter kom han fram till mig och sade att han var hemskt ledsen att han hade missat den senaste, sedan förklarade han att han inte hade kunnat närvara eftersom han just då väntade på en knarkleverans, säger hon.
En stad som väntar på döden
Efter åren i Lund arbetade hon även i Växjö, Stockholmsförorten Bro och senast i Uppsala där hon blev domprost 1995. Nu är det Härnösand som gäller, åtminstone fram tills pensionen. Den nya hemstaden har hon blandade känslor för.
– Som nyinflyttad märkte jag att folket var mycket varma och positiva, det är jag verkligen tacksam för. Men när det gäller staden kan jag känna att det ligger lite känsla av Hospice, i väntan på döden, över den. Det är mycket tomma affärer och lägenheter. Det är synd med tanke på att staden har fantastiska anor och fin miljö. Man måste marknadsföra staden bättre och lyfta fram naturen, säger hon.
En spännande utmaning
Vid sidan av religionen och hennes dagliga arbete är träning något som ligger Tuulikki Koivunen Bylund varmt om hjärtat. Även om hon reser mycket löptränar hon regelbundet för att hålla sig i form.
– Man ber bättre när man springer och det är viktigt att hålla sig frisk. Dessutom blev det så mycket god mat under de första månaderna här, så då gick jag upp fem kilo. Förut styrketränade jag också, men nu renoverar de badhuset och då är det stängt, säger hon.
Arbetsmässigt känner hon dock att Härnösand är helt rätt stift för henne.
– Det kändes som en spännande utmaning när jag tackade ja. Härnösands stift är ledande när det gäller jämställdhetsfrågor och vi är bra på mycket. Vi har höjt konfirmationsantalet och har inga problem med prästrekrytering. Det är många unga som vill bli präster eller diakoner och för sjätte året i rad har antalet ungdomar som vill bli konfirmationsledare ökat. I år är det närmare 400, säger hon.
