Han har två SM-guld med Färjestad i bagaget.Nu är han på jakt efter ett tredje – med Timrå IK.
Sundsvalls Nyheter träffade Timrå IK:s nye tränare Per-Erik ”Perra” Johnsson under lugnet före stormen.
Den 8 april blev det officiellt att Per-Erik Johnsson tar över huvudansvaret för Timrå IK, därmed får Timrå en tränare som vet vad som krävs för att gå hela vägen – och ta SM-guld. För den breda allmänheten var det under våren 2006 som han blev ett namn då han inför slutspelet tog över Färjestad sedan Bo ”Kulon” Lennartsson och Leif Strömberg fått lämna sina uppdrag. Resten är modern svensk ishockeyhistoria som slutade med den klassiska bilden på retstickorna Emil Kåberg och Per Ledin, intimt fotograferade målade i guldfärg.Men tränarkarriären hade börjat långt tidigare, på en mer undanskymd nivå.
– Jag började 1993 i Skåre BK, där Färjestadstalangerna spelar i stället för i J20-serien. Säsongen 1999/2000 kom jag sedan för första gången till Färjestad, där jag var tredjetränare. Efter det var jag tre år i Sunne och tänkte väl nästan sluta efter det då Håkan (Loob, dåvarande sportchef i Färjestad) ringde och frågade om jag ville träna talangerna i Skåre igen. Sedan hände det som hände med ”Kulon” och Strömberg, att de fick gå, säger ”Perra”.
Stor nytta av sitt jobb som brandman
In i båset och strålkastarljuset hos Sveriges största ishockeyförening där endast guld är vad som räknas klev en dittills okänd värmlänning. Men trots det kände han varken press eller nervositet.– Inte ett dugg, jag såg bara möjligheter. Den enda gången jag tänkte: ”vad har jag gjort?” var när jag första gången klev in i omklädningsrummet och såg dem. Tidigare hade jag bara sett dem, nu skulle jag helt plötsligt leda dem. Men alla omklädningsrum ser ju likadana ut så jag gick helt enkelt bara fram till taktiktavlan och drog upp riktlinjerna.
Riktlinjer som till slut alltså, via finalseger mot Frölunda, ledde fram till ett nytt SM-guld för Karlstadklubben. Och svensk hockey hade fått lära känna en ny tränarprofil i Elitserien, en gammal brandman med bred värmländsk dialekt.– Just åren som brandman tror jag är något jag har haft stor nytta av i det här jobbet. Jag har varit där i 25 år och blivit van att hantera situationer där man blir ansatt på olika sätt men ändå måste kunna gå vidare. Ibland måste man kunna kliva ur situationen man befinner sig mitt i för att kunna titta på den från sidan, det kan jag tacka min bakgrund för att jag vet hur man gör det.
Fick genomgå sin tuffaste prövning
Efter den succéartade inledningen på elittränarkarriären lämnade ”Perra” Karlstad för en flytt långt upp i norr, till Skellefteå. Där han under sin första av de två säsongerna tvingades genomgå sin tuffaste prövning som tränare. Kvalserien.
– Vi tog 79 poäng det året och ändå hamnade vi i Kvalserien, det måste vara någon form av rekord. Men vi vann den serien till slut ändå och kunde pusta ut, för det var mer lättnad än glädje.Många som varit där säger just att det är en enda lång pina, att spela i Kvalserien. Är det så?
– Ja, speciellt om man kommer uppifrån. Man går in för uppgiften med vetskapen att grejar vi inte det här så tappar vi 20–25 miljoner. Som tränare måste du också vara vaken på hur allvaret påverkar spelarna, det kan vara ett helt annat folk än just de stora stjärnorna som kliver fram och reder ut situationen.
Fått lära sig att titta på kullarna
Efter de två åren i Skellefteå vände ”Perra” Johnsson åter till sin hemstad och Färjestad – och återigen blev det SM-guld, nu i delat ledarskap tillsammans med Tommy Samuelsson. Men efter ytterligare en säsong bestämde sig Karlstadsklubben för att de ville satsa vidare på Samuelsson som ensam huvudtränare.– Så är det i den här branschen, man vet om spelreglerna. Mitt kontrakt hade gått ut och de ville satsa på Tommy. Det är inget att säga om det.
Varför blev det Timrå för din del?
– Jag gick en ETU-kurs (elittränarutbildning) och då var det en av föreläsarna som sade att man skulle titta på vad det är för kullar i klubben, och här i Timrå ser den riktigt bra ut. Sedan, rent krasst, så fanns det bara två jobb på den här nivån i Sverige som var lediga; Modo och Timrå. När jag träffade Thomas (Johansson, klubbdirektör) och ”Linkan” (Stefan Lindqvist, sportchef) kändes det jäkligt bra, det klickade lite helt enkelt. Förhoppningsvis så funkar det i två år också.
