Egentligen var det diakon han ville bli.
Men under utbildningen upptäckte han att prästyrket passade honom bättre.
– Som diakon är man mer begränsad och kan till exempel inte viga människor, vilket jag ville kunna göra, säger Johan Selin, Nordens enda döva präst.
Vid en första anblick verkar Johan Selin vara som vilken annan präst som helst, vardagligt och ledigt klädd med den vita kragen som sticker fram under hakan. Men ganska snart märks det att Johan Selin på en punkt skiljer sig från övriga präster; med sig har han nämligen en teckenspråkstolk. Johan Selin är helt döv sedan födseln, ändå jobbar han inom ett yrke där kommunikation är en central ingrediens. Men det tycker han inte är något problem.
– Jag har alltid en taltolk med mig och skriver ner min predikan på ett manus innan. Ofta får jag också höra efteråt att det varit en fantastisk predikan, att det blir som två dimensioner; först ser de en röst som talar och sedan ser de mig som talar bildligt med teckenspråket. Det är såklart jätteroligt att få höra sådant, säger Johan Selin.
Känner stor tacksamhet
Trots att han avviker från den förväntade bilden har han inte heller mötts av skepsis från omgivningen, utan tvärtom blivit stöttad både under utbildningen och i sin yrkesutövning. I alla fall inte på grund av sitt handikapp.
– Från början, när jag började min utbildning, trodde jag faktiskt även själv att det skulle finnas de som inte trodde att det skulle fungera, men det har faktiskt inte varit det. Jag har aldrig upplevt någon dålig attityd. Tvärtom känner jag en stor tacksamhet till framförallt Svenska kyrkan som vågat satsa på mig.
Den skepsis han mötte handlade i stället om folk som funderade om han som person verkligen passade som präst. När han började sina studier var det därför en av anledningarna till att han klev in i utbildningen med ett sargat självförtroende.
– Jag minns hur det var när jag just börjat plugga och jag skulle göra min första tenta; jag var döv, jag var dålig på svenska tyckte jag. Självförtroendet var helt enkelt kört i botten och jag trodde aldrig att jag skulle klara det, men jag klarade den samtidigt som många av mina kurskamrater inte gjorde det. Efter det kände jag att jag skulle kunna klara det.
Vill inte ha några begränsningar
Tanken på att jobba inom kyrkan har Johan Selin haft så länge han kan minnas, men det var först efter gymnasiet, under en resa till Tanzania, där han jobbade på dövskolan i Svenska kyrkans regi, som han slutligen bestämde sig.
– Jag kände att jag ville ut i världen först innan jag blev präst, eller snarare diakon som var det jag först ville bli. Men jag upptäckte ganska snart att prästyrket var bättre lämpat för mig som inte vill ha några begränsningar i utövandet.
Samma vilkor som alla andra
När utbildningen började gjorde han också helt klart för alla; lärare, övriga elever – och sig själv – att han inte på något sätt ville bli särbehandlad. Han ville bli präst, och han ville bli det på samma villkor som alla andra.
– Skillnaden mellan mig och de övriga var egentligen inte så stor, den enda skillnaden var att jag hade tolk på föreläsningarna, så jag sade väldigt tydligt att de inte fick behandla mig på något annat sätt. Jag ville ha samma värde av utbildningen, och det fungerade bra under hela utbildningstiden, säger Johan Selin.
Resultatet av hans målmedvetna arbete syns i dag i att han är den ende döva prästen i hela Norden. Något han får höra ofta, men som han inte tänker så mycket på. Huvudsaken att han får jobba med det ha
